Idag hade jag en stor presentation direkt på morgonen. Att presentera är lite samma känsla som när man ska springa ett lopp. Först förberedelserna. Sen själva crescendot när man ska presentera – ja eller när startskottet för loppet går – och man gör det bästa man bara kan. Och sen den lite tomma känslan när det är över. För att det inte skulle kännas alltför tomt efter presentationen så sprang jag ut i solen på lunchen.
Hade inte riktigt bestämt mig för vad eller hur jag skulle springa när jag gav mig av. Tanken idag var egentligen ”bara” distans men jag hade något slags spring i benen som ville ut ut. Så efter 1 km uppjogg bestämde jag mig för ett kort tempopass. Första 7 km gick i 4:00 min/km. 1 minuts vila och därefter 3 km i 3:56 min/km. På sista kilometern cyklade en äldre man förbi mig och gjorde tummen upp. Kom på att jag ofta får glada tillrop och tummar i luften av just äldre herrar när jag kutar på fort. De verkar bli glada av att se fart. 1,5 km nedjogg så totalt blev det 12,5 km till lunch. Därefter dusch och Bibimbap framför datorn.
På kvällen var det däremot dags för distans.
Sprang till starten för Lidingöloppet och sen första milen. Längesen jag tog den här rundan. Jag har liksom varit så trött på de här slingorna. Men nu var det underbart.
Tystnaden, luften, backarna, ljuset… Gratis terapi!
Hade egentligen tankar på att springa längre men benen tyckte att det räckte. De hade ju ändå sprungit ganska fort på lunchen. Och hemma väntade läxläsning med barnen och annat. Så jag lämnade skogen och kutade hemåt.
